Ni får se hela kanske imorgon.. kanske på fredag. Tills dess bär jag det inom mej å i min dator.
Men starten är iaf så här..
"Att vara en ensam mamma med två barn varav det ena har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, mer känt som ADHD. Är inte det lättaste. Men jag skulle inte välja bort det för något i världen. Det är mitt liv. Jag och mina barn är min familj. Nu är vi tre. Vi var fem. Nytt, men ändå samma. Lite färre, men massor av kärlek.
Det är inte mycket i mitt liv jag ångrar. Det är bara dumt. Finns saker jag hade velat göra innan jag fick barn. Men det kan man ju inte ångra.. eller kan man ångra att ha något ogjort? Det finns ju liksom inget att ångra."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar