Mamma det är jobbigt att inte orka sitta still.

Har levt i nån bubbla.. av lycka, funderingar, aggressioner, lättnad å rädsla.. Ett ÄNTLIGEN i hjärtat.. ett HJÄLP i huvudet.

Jag e livrädd. Att mitt glitteröga ska försvinna. Att om medicinen tar bort egenskaper å kreativitet, hans spel i ögonen, så är jag rädd att jag inte orkar låta honom vara den han verkligen är.
Å i nästa ögonblick så känner jag. Men gud, det är ju ingen fara. Han e helt normal. Det är inte så farligt. Han är ju som vem som helst. Han behöver nog inte medicin. Han e ju så rolig. Å fysisk. Å så komplett å totalt full av kärlek.

För att två minuter senare ha saker som flyger i luften, gap å skrik över något som jag å hans lillebror knappt hinner med att reagera på. Idag va det så att han, som vanligt, bara gick fram till sin bror å tog det han lekte med. Melker lacka ur å sula till honom. Wille skrattar å springer iväg med leksaken. Jag går fram å tar den av honom. Sätter honom i fåtöljen å ber honom lugna sej å vänta på mej. Går å lämnar saken till Melker. Varpå Wille säger.
-När mamma pratat färdigt så får jag den igen, eller hur Melker?

Otippat svarar han NEJ. Å det tog hus i helvete! Slutade med att jag satt på golvet med honom.. Med armar runt..å han for som en ål.. gapa å skrek.. Tog 4-5 minuter sen är det som att luften går ur honom. Han gråter lite lugnt å blir som en filbunke. Kryper upp i min famn å hulkar.. ska vara närmre än nära. Säger förlåt.

Mitt härta....

Jag frågar varför han blev så arg.
Å svaret kommer direkt. -Jag ville ju ha den! Å Melker sa ju nej!
-Ja, men man tar inte bara något ur handen på någon annan å det är ju dessutom hans.
-Man kan faktiskt låna ut! Å jag ville låna den!
-Ja, men Melker lekte ju med den.. Å man frågar först innan man rycker det ur händerna på folk!
-Han kunde väl leka med nåt annat...? å gråten stockar hans röst..
Förlåt mamma för att jag kastade * å * å *..... jag hinner inte med att inte bli arg. Men jag försöker mamma.

Mitt lilla pyre.

Så slog det mej, i verkligheten.. Även om man säger det, å man hör det sägas. Men HAN behöver medicinen. Jag skiter väl egentligen i om jag har det som jag har det. Jag vet ju inget annat. För mej är ju det här "normalt" Men för honom. Att få slippa alla dessa känslor å impulser.

Som han sa när vi kom hem ifrån Läkaren i fredags.
-Mamma! När får jag "sitta still" medicinen. (Vi har döpt den till det)
-Jag vet inte älskling. Dom ska ringa å så ska vi dit å träffa en sköterska å prata om dom först.
-Mamma, jag orkar inte inte sitta still längre..

Å det har han sagt förut. Mamma det är jobbigt att inte orka sitta still.

Men förstå om det blir biverkningar? Om han svarar kanon på medicinen, vi får se "bara" Wilgot. Å så blir det ett bakslag? Orkar jag det? Att köra på å vara en bitch gentemot det jag får i livet är jag bra på.. Men om jag får känna på.. hur det känns förutan all pass. Alla sinnen som alltid är på helspänn.
Detta tjatet.. nej inte så, ta bort, nej sa jag. Kom hit. Försök att inte sjunga vid bordet. Använd gaffel å kniv. Ät inte med händerna. Sitt ner på stolen. Kom tillbaka till bordet. Man går inte i möbler. Man hoppar inte i sängar. Släpp din bror, spring inte, Wilgot lyssna, Hur många gånger har jag sagt? Nej det får du inte. Nu får du hålla mej i handen. Rör inte. Slicka inte. Sug inte på snörena, vänta, lyssna, ta det lugnt.. Hoppa inte. Nej, nej, nej, nej....

Vilken jävla värld han lever i.. usch! Vilket satans tjat!! Å varje dag.. Jag tror jag säger dessa saker minst en gång om dan. Se där.. kassa mamma känslan sköljer över mej.. :(

Men iaf. Som läkaren sa.
-Ja Linda. Du tycker nog inte att det är så farligt. Men saker har ju blivit värre på dom senaste åren eller hur?
-Ja., vissa mycket.
-Jag kan tyvärr inte ge dej ett positivt besked. För han kommer inte bli bättre. Du ska vara glad att Du sett det i tid.

Å det är jag ju. Är ju en av anledningarna till att jag slagits för det. Just diagnosen. Att han inte ska hamna i en trapp med en kanyl i armen för att han mår bättre av det än att leva det "vanliga" livet. Att han ska bli kriminell för att ha råd med det han mår bra av... att han ska bli nåt av dessa tragiska fall man kan se på teve. Att han inte ska få hjälp å inte få rätt till verktyg han behäver. Eller att han är gammal när han får diagnosen å hjälpen. Så gammal att det är försent för vissa saker i hans liv att läkas. Jag har sett på alldeles för nära håll.

Jag gör det här för hans å hans brors skull. Om dom mår bra så kommer jag vara världens lyckligaste mamma. Å måste jag slita hund i ett par år till. Så gör jag det. Det handlar om mina barn.