Ska det vara så här?

Sitter på golvet i hallen med min son i mina armar. Han slingrar å slår å biter. Jag försöker få honom lugn å stilla... Med den metoden jag fått lära mej är den enda som fungerar. Fasthållning.

När jag sitter där så känner jag bara hur tårarna rinner.. Ska det behöva vara så här?

Ska jag behöva ta alla dessa onda saker, å ska han behöva all den ångesten å förtvivlan han har efteråt när han förstår att han gjort sin mamma illa? Hur mycket känslor har han inte inom sej just nu? Hur frustrerad är han inte. Varför kan han inte bara få vara som alla andra?

I ett trollslag blir han lugn igen. Å vi pratar hur lugnt å sansat om vad som hänt. Å han redogör för varenda detalj. Å han vet att han gjort fel.

Själv är jag helt slut på energi.. hur länge ska man orka? Själv?

Å att vara konsekvent varenda gång? Jag får ju ändå veta att det oftast inte hjälper. Får han en impuls igen så lär han följa den. Konsekvens tänkandet fungerar ju inte. Så varför i helvete ska jag behöva vara konsekvent?!

Jag vet att gör gott.

Men just nu e jag bara förbannat slut känslomässigt. Lägger mina borden, måsten åt sidan för resten av dan...

FAN!