Erkännande..

När Wille är på förskolan å jag bara har Melker så är allt så lugnt å skönt. Melker börjar till och med ta lite mer plats. Pratar mer, jävlas mer. Skrattar mer. Men det är ju tomt utan storebror så klart.

Direkt när Wilgot är hämtad så rinner energin ur mej. Allt blir 190. Han låter nästan hela tiden. Han kan ALDRIG vara helt stilla. Jo, om han fastnar i en stirrblick å ser ut att befinna sej i koma.

Men det är alltid något.. å jag irriterar mej. *skäms*

Jag veeeet, men det är jobbigt att sitta vid ett bord å äta när någon ålar upp å ner på stolen, äter med fingrarna, sparkar på bordsben, sjunger, pillar på allt.

JAg blir galen ärligt talat. Fast jag vet att han inte kan rå för det.

Jag känner mej så jävlig, å kass som mamma när jag tjatar. Jag vill ju inte tjata.

Men det suger ur den lilla energin jag har tyvärr..

Så. Ett erkännande av klass!