Ensam...

Fan.. jag känner mej verkligen ensam. Hatart.. Jag klarar mej själv. Det vet jag. Men känna sej ensam är nåt annat.
Jag har så mycket vänner som jag älskar, å jag vet att dom älskar mej. Men dom har sitt.
Å mitt är.. barnen. Men ja.. det är såklart det bästa jag har. Men satan va ensamt det är. Jag tror inte ångesten bara kom.. från ingenstans. Den måste ju komma ifrån nåt.

Å delvis kommer den nog ifrån ensamheten i att vara ensam mamma. Jag beundrar dessa mammor som far omkring å donar å orkar å fixar å bakar å städar å e snygga å säkert kåta oxå.

Men jag e inte sån. Är inte sån som person. Men jag önskar att jag va en superstål mamma. Jag är nog bara mamma. En människa. Jag får inte ihop skiten. Jag får inte ens iväg mitt otränade arsle till gymmet! Fast jag behöver, längtar å VILL. Vikten går faktiskt fortfarande neråt.. eller iaf inte uppåt. Även om det känns så. För jag e ju så TRKIGT otränad!! BLÄ!

Jag unnar bara mej själv något när tiden finns.Å då blir det liksom "the left overs" Jag planerar inte något för mej själv. Jo.. det gör jag faktiskt ibland. Som i lördags.. Men jag är liksom inte där förrän jag e där so to speak.
Jag går aldrig på konsert. Föreläsningar. Drar iväg till stockholm å strosar en dag.Hälsar på hjärtan i Göteborg som jag bara längtar efter! Jag traskar fanemej inte ens ner på wickmans en ledig dag längre.

Ensam, utan barn så har jag lite personlighetsproblem. Min "galna" sida, eller TokLinda, som jag aldrig får utlopp för annars tar över.. Jag kan inte slappna av. Jag tar ändå inte för mej nåt. Rastlöshet å ångest.
Med barn så kommer jag aldrig iväg. Jag orkar inte. Å om nån jävel säger att "6åringar" HAR mycket spring i benen, Min son har oxå skrikigt å gråtit i affären, det är helt normalt, men låt honom.. vad gör det om han gör så? JAG VILL INTE!

Enough? I KILL YOU!!!

Jag är inget trevligt sällskap för jag sitter på helspänn, vilket i sin tur smittar av sej på Wilgot som känner av allt. Melker ska haka på.. Jag orkar inte.. å får muskelspänningar. Å det börjar innan. För att jag TROR att det ska bli jobbigt. ÅNGEST.
Jag kan knappt prata i telefon när dom e vakna. För jag har koll på mina barn samtidigt. Å dom ÖSER när jag pratar. Så jag sms:ar. Jag älskar sms. Jag älskar MSN.. Å jag älskar facebook. Det är mitt vardagsumgänge. Tragiskt. Men sant. Utan det så öser jag här.. Å jag gör det för min egen skull. Jävligt skumt. Är väl för fan bara skriva dagbok?! Å ibland blottar jag mej nästan så jag skäms. För jag skulle nog reagera om nån annan gjorde detsamma. Men jag kan inte göra det halvdant, å jag försöker hålla mina hjärtan utanför. Men det är svårt. Dom är ju en del av mitt liv.

Jag tror jag vill ha en sommarstuga. Nånstans där vi kan åka för att vara ensamma. I närheten. Bara vara.. Självvalt. Bjuda ut vänner när vi orkar.. Grilla å dricka rosé. Låta barnen springa på gräsmattan.. Spela musik utan att någon egentligen blir störd.
Fy fan vad mysigt. Jag gillar att vara ensam. Men då har man valt det.. å åkt bort.

På fredag ska jag å Wille till BUP. Jag e förbannat orolig. Jag vill inte förvänta mej för mycket.
Så ett söndagsinlägg av klass.. klass skillnad i virrighet å ofokus gentemot strukturerade "bra" människor :)

Undra om jag ska sluta blogga..?! Ibland känns det för intimt. Men mest är det så sjukt förlösande.
Tänk om folk kunde fatta att man kan kommentera här å inte på face eller på mail... Då kanske andra skulle få se vilken respons jag faktiskt får. Å förstå på ett annat sätt.

En sak e säker. Jag skulle aldrig valt ensam mamma som titel innan mina barn kom. Det är grönjävligt trist å ensamt ibland. Men jag skulle ALDRIG välja bort det. SKIT va stark det gjort mej!
Enjoy... favorit strippar med sååååååå mycket sanning.. å humor :)

SANNING!

Avbränning a natural ;)

Puss på er alla!