Uppdatering av Mamma Virrpanna.

4 Oktober 2010

Vi har flyttat! Jag har ett HEM! Å jag har funnit lugnet.. Äntligen!!!!


Fy fan va vi e värda det här! Jag och barnen! Jag lagar mat å diskar å donar.. är inte ens jobbigt. Så från att ha gått från total ovilja att göra något av det till att faktiskt trivas under tiden är ju helt underbart!


Är massor av kartonger som inte är uppackade än. Men och? Vi ska ju bo här nu! :)


Wilgot har börjat lekis i stora gruppen. Och trots att allt gått hyfsat bra så insåg dom till slut att vi haft rätt från början. Idag va hans första dag i lilla gruppen. VITS teamet har klivit in i skolan för att hjälpa till å i November sätter den ordentliga utredningen igång. Jag längtar!!! Min VITS handläggare är helt otrolig. Hon säger till mej att låta skolan ta hand om sitt. Jag ska ta hand om utredningen på BUP. Hon säger att jag kommer få nog ändå. Å hittills så litar jag på henne. Så jag försöker släppa skolan å fokusera på hemma.


Melker går på dagiset bredvid. Vi saknar Hummelsta dagis nåt fruktansvärt.. dom har ju följt oss genom ALLT! Brand, bröllop, skilsmässa, flytter, gråt, skratt, utredningar å läkarbesök med båda två... Men vi ska hälsa på. Jag måste bara låta oss landa lite i det här nya. Allt är ju nytt. Det betyder inte att vi inte saknar dom!


Lena har pojkarna när jag jobbar natt å helg. Hon är anställd och mamma å pappa är numer bara mormor å morfar! UNDEBRART!!!! Kunde inte blivit bättre!


Men såååååå mycket har fallit på plats! Å jag ser fram emot framtiden. Jag har lite smått kunnat börja planera, får ihop vardagen lite bättre. Nu finns det ju inget som säger att jag inte kan falla igen, men jag har ett hopp.. å ett lugn som jag inte haft på flera år.
Äntligen! Suss gav ett brev i julklapp där hon skrev att 2010 skulle bli mitt år. Det kändes inte så i början.. inte ens i sommar. Men jag tror hon haft rätt! Hon har ofta det :) Jag älskar dej och är så stolt å lycklig över att ha dej i mitt liv!


Å jag tror jag kan släppa in kärleken i mitt liv igen..
Men bara på Sonja Aldéns vis.... Du får inte.