Jag skulle aldrig...

göra något som inte va genomtänkt 7000 ggr. (JOOOOOOOOOOOOOO DET SKULLE JAG VISST GÖRA!!! :P ) Men inte göra något som inte va för mina barns bästa.

Å ibland kanske det bästa för ett par barn är att skydda sej själv bättre.

Att bli mindre sårbar.

Mina barn är mitt allt. Mitt kött å blod. Gjorda utav kärlek. Med kärlek. Det kan inte förändras. Kommer aldrig förändras.

Mina barn är inga ägodelar, dom är egentligen inte ens mina. Dom är barn.

Som kommer bli vuxna med egna "eget".

Dom är så försvarslösa. Dessa små... Små späda barn.. med hjärtan som elefanter..

Gud vad jag älskar dom.. tom stunderna jag har lust att packa en väska å gå ut genom dörren.

DOm är värda allt. Varje tår, varje känsla av orättfärdighet. Bitterhet och försvarslöshet.

Jag är övertygad om att jag kommer få tillbaka allt jag ger idag.

Å jag hoppas att mina föräldrar ser mina barn som en del av min "återbetalning" till dom. För jag har inte en aning om hur jag någonsin ska kunna ge dom allt dom ger mej,

Jag är så vansinnigt förunnad.

Så.. nu sitter kvinnan här å gråter. Livet e fan ingen dans på rosor jämt. Jag hatar att stå i skuld till människor. Pengar tjänster. No matter. Jag ger hellre.

Å jag känner nog inte att jag gör det heller... men, det finns 3. Mamma, Pappa å Suss.

Jag vill bli den tjejen igen som såg till att alla andra orkade hålla sina näsor ovan ytan.. Vara livboj. Men nu är det fan jag som sprattlar i vattnet. Å det är inte lika kul.

Har ju MÅNGA tecken på deppression. Men jag ser dom, å dom ska fan inte få ta tag i mej igen!

Men pojkarna. Vilka simdynor!

Fan vad jag älskar er!

Nu ska kvinnan sova. Å kom ihåg... ingen telefon på.

Puss å godnatt!