Förstår att han inte gör det medvetet. Men skit va arg jag blir!!! Det känns som att det är personligt..
Idag har han nr ett ramlat över sin bror så att han har en tand som sitter löst å det blödde som f**. Akut färd till tandläkaren å röntgen å skit. VET att det inte är hans, att det inte heller är medvetet, men det händer. Å det händer oftare å oftare.. Han drar med MElker på alla möjliga upptåg.
För 20 minuter sen sa jag till honom i kojbygget i vardagsrummet. Nu tar DU det lugnt med Melker, det är lätt hänt att Du glömmer. Tog 1 minut så tar han en kudde å drar den i hans ansikte allt vad han har. Jag plockade honom på två röda å ungen skriker..
-JAg har inte gjort nåt mamma!!! Vi skulle bara ha kuddkrig! Jag pratar inte med honom då utan ställer in honom i rummet. Nu mer får han vara på rummet tills han e lugn. Jag orkar inte ta alla slag å sparkar. Mer än när det verkligen behövs.
Han kollar på mej skriker, drar tvättkorgen rakt upp i lampan, kollar på mej å skrattar!
Jag bränner av.
Jag blir skogstokig. Å jag tror inte jag e ensam. Men kanske om att erkänna det.
Men i dom tillfällen har jag känslan av vad alla föräldrar som går över linjen måste ha. Jag e lycklig som har mina spärrar å är en människa å inte monster. Jag skulle ALDRIG göra mina barn illa.
Jag är en människa som knappt varit arg en dag innan jag fick mina barn.
Jag har varit irriterad, arg inombords. Men nog aldrig visat ilska..
Förrän nu..
Men å andra sidan har man aldrig känt av ens liknelse för den kärleken som finns för ens barn.
Det är väl det som är kärlek. Äkta kärlek. Man har hela spekrat. Allt finns med. Å inget är jobbigt i slutet. Bara för att det är så det ska vara.
>Jag hatar att vara arg..
Precis i detta nu, slängde han sej över sin lillebror.. Å sparkade honom i magen.. DOm skulle brottas.. Jag orkar fan inte..
Jag e så konsekvent som det bara går med energi 0%
Men vad spelar det för roll? Han lär sej ju ändå inte?!?!
Hjälp.... Krama mej någon... :´(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar