Vill egentligen bara gråta!

midsommar imorgon.. men känner mest för att bara gråta...

Vet att det kommer bli en kanon dag med barnen å deras storebror! Hela hans familj å några andra underbara människor. Är så förbannat lycklig över dessa människor i mitt liv! Kvällen känns väl mer som att det blir en videofilm.. tänker inte tränga mej på. Å jag vill verkligen inte umgås med folk som tycker synd om mej å "offrar" sej. Jag å barnen håller oss hemma å myser. Tror jag... Jag NJUTER iaf av att ha mina barn.

Å håll i hatten alla för anledningen till känslan att bara gråta är att jag e ARG!!!!! E så jävla less på allt daltande. Jag skriver FAKTA, eller min sanning, kallat varu vill!

Ingen jävla hittpåsaga!

Nu e jag förbannat trött på folk som ser ut som fågelholkar när dom får svar på frågan "när jag har barnen/vilka veckor/vilka helger" vilket är " i stort sätt jämt förutom när jag jobbar", och att jag ser ut som en fågelholk när folk säger " va skönt att ni kan hjälpa varandra med barnen" .

Nej, min mamma å pappa va inte FÖR EN GÅNGS skull barnvakt i lördags!

Jag jobbade å dom har varit hos mormor å morfar varannan helg sen i februari förutom 3 nätter..plus varannan måndagnatt, mormor och faktiskt morfar har dessutom hjälpt mej att vabba i över ett år.

Utöver det har dom barnen när jag har något som inte barnen kan med på, vilket inte händer så ofta längre av förklareliga skäl, och när jag jobbar extra. Det håller på att slita ut dom OCH mej för att jag känner att jag står i skuld till dom! Dom har redan haft barn! Men dom gör det för MIN och BARNENS skull. INTE någon annans!!!!!

Dom är änglar utan vingar!

Jag ber nästan ALDRIG någon annan om hjälp med barnvakteri för det räcker med hattande. Jag ber väldigt sällan om hjälp över huvud taget! Jag vill klara mej själv, men det går ju upplysningsvis inte så jävla bra. Jag är för stolt.. vilket är samma som DUM! Jag vill klara mej ensam, men det är mest en egen anledning till att inte våga bli kär igen.

Jag känner ibland för att slita mitt hår, gå ut genom dörren, springa upp i skogen å SKRIKA! Sätta mej på golvet i fosterställning å banka huvet i väggen.. Gråta.. dra täcket över huvet å sova i dagar.

Åka å båtluffa i grekland, ta två veckor i Thailand med min underbara Leif! Åka på peace and love. Strosa på gatorna i gamla stan.

Leva på makaroner å ketchup i veckor för att ha råd att köpa nya pattar! Köpa en skitsnygg, snabb liten bil som kostar skitmycket. Ta en promenad NÅGON gång bara för att lusten faller på. Skita ifred.

Bada med tända ljus ihop med någon jag älskar. En spontan bio. Supa mej full. Knulla hela dagarna å skita i allt annat. Känna mej som en kvinna!!!!

Å jag vet att det är tabu, bittert som fan, men jävligt sant! (Jag e ledsen mamma, men DU får ta skiten när du läser!)Men det gör mej egentligen INGENTING att jag inte får det, jag har två undebara barn. Mitt ALLT. OCH det viktigaste, hur mycket jag än vill, så är dom MITT förbannade ansvar!

Den som PÅSTÅR att detta går trots barn ensam 24-7 säger jag ljuger. Men om denna människa nu får ihop det.. GRATTIS! Men jag får det inte!

Det hela handlar mest om att jag offrar för mycket av mej själv.. för vad? Egentligen?

I mitt huvud är det för barnen. Men det är nog enklare att intala sej det, än verkligheten. Att jag inte orkar sätta ner foten.

Och om man hade nån stake å svarat på mina sms så hade man sluppit det här. Eller om man varit rakryggad, berättat sanningen. Eller ännu bättre. Ansvarsfull. Kommer inte ge alternativ till den. Borde vara självklara!

Vet att jag kommer få skit, det får jag alltid. Men.. Bring it on.. finns inte mycket mer att bryta ner.. och jag lovar dej, jag har folk som stöttar mej tills den dagen jag inte reser mej igen!

Glad fucking jävla midsommar! Så farligt är det inte.. jag ler faktiskt just nu =)